Snart är det jul igen. Dags för julgran, knäck och också den tiden på året då jag skänker de hemlösa en tanke. Det är jag inte ensam om. Situation Stockholm säljer dubbelt så många tidningar i december som under övriga månader.
Det är på något sätt svårare att ignorera en hemlös
om man just lagt tiotusen på en ny Boss-rock eller dragit guldkortet
för en spabehandling till frun. Någonstans i all vår
konsumtionshets tänds en gnista av medmänsklighet, något vi måste
ta till för att kunna se oss själva i spegeln.
När jag gick på journalistikhögskolan fick vi en uppgift strax innan jul, vi skulle skriva ett samhällsreportage. "Men, skriv inte om hemlösa", sa lärarna. "Det gör alla journalister den här tiden på året." Jag valde ändå att skriva om hemlösa (vad annars?).
<ul><big><b>LÄS MER:</b><a href="http://nyheter24.se/nyheter/kronikor/782660-i-snabba-internet-tider-ar-det-battre-att-vara-marcus-birro-an-otydlig"> "I snabba internet-tider är det bättre att vara Marcus Birro än otydlig"</a></big></ul>
Jag besökte Stockholms Stadsmission en kall dag i december. Där satt de allihop, nästan uteslutande män. De badade i presenter och gåvor från olika storföretag, kanske hade de aldrig fått så många presenter i hela sina liv. Ett sorl hördes från borden, som i vilken skolmatsal som helst. Det var uppsluppet, det var lättsamt. Och det var på något sätt inte alls vad man föreställt sig. Det var människor som alla andra. Som hamnat snett. Som fallit igenom. Det var inga släpiga röster, slitna av att vara på flykt. Men skenet bedrog.
"De flesta här är missbrukare eller psykiskt sjuka", berättade en behandlingsassistent för mig. Sedan gick jag hem till mig. Lämnade in texten. Kände mig som en, om inte bra, i alla fall bättre människa.
<ul><big><b>LÄS MER:</b><a href="http://nyheter24.se/nyheter/kronikor/783372-lat-oss-rusta-ned-forsvaret-annu-mer"> "Låt oss rusta ned försvaret ännu mer"</a></big></ul>
Så fungerar vi varje jul och så klart det är bättre att vi bryr oss nu än inte alls. Men samtidigt är det svårt att skaka av sig känslan att det finns något tvetydigt i hur medmänskligheten poppar upp i december. Hemlöshet har ju en tendens att vara ett årslångt bekymmer.
Men vi är ju inte mer än människor. Vi är egoister. Vi ser om vårt eget hus så det är inte konstigt att vi bara bryr oss en gång om året. Att vi just vid julen väljer att lägga en flyktig tanke på alla de som saknar ett hem.
Här kommer ännu en.