Natten till söndag är jag på väg hem efter en rolig fest. Jag stannar till för att köpa något att äta. Klockan är fyra på morgonen, jag är väldigt trött och lite småfull. Precis som vanligt när jag är så trött, fryser jag. För att hålla mig varm har jag på mig både kappa och uppdragen luva.
Väl på
burgarhaket för nattens mat möts jag av en medelålders svensk man.
Han tittar på mig och säger "Sådär mycket kan du ju inte
frysa, du förstår väl att det är sommar här i Sverige?" Det
låter oskyldigt men hans sätt att lägga till "i Sverige"
ger mig en konstig känsla. En känsla av att mannen vill lära mig
något om landet jag lever i, ungefär som när jag fått höra att
"i Sverige står man faktiskt i kö", eller "det där
är ett beteende som inte passar sig i Sverige". En känsla av
att han utgår från att jag inte kan något om Sverige.
I helgen misshandlades en gravid kvinna på grund av sin slöja. I söndags uppmanades alla medsystrar – religiösa som icke-religiösa – att ta på sig slöja under måndagen som en solidaritetshandling. Oerhört många följde uppmaningen. Det så kallade hijabuppropet omnämndes inte bara i svensk media, utan också i internationell press. Följden blev att justitieminister Beatrice Ask bjöd in initiativtagarna till möte för att diskutera hatbrotten mot muslimer.
Initiativet är väldigt bra och resultatet fantastiskt. Oerhört många kvinnor slöt upp bakom uppropet, vilket har satt press på politiken. Tyvärr var inte jag en av dem som deltog. Jag orkade inte.
Tillsägelsen om vad som gäller i Sverige, är bara en av anledningarna. Det må vara fegt, men med ett utseende som redan avviker från normen, orkar jag inte lägga till ännu en del i mitt yttre som drar till sig ytterligare obekvämhet. Det säger något om läget i Sverige.
Att jag inte orkar vara med i en solidaritetsaktion med rädsla för att hamna ännu lite mer utanför, är ett tecken på hur icke-tillåtande Sverige är mot den som avviker från normen. Det är också ett tecken på hur viktigt veckans hijabupprop är.