Han är född 1992, tre år efter mig själv. Mina två äldsta syskon är födda bara några månader innan han. Men den här killen har, i skrivande stund, 61 596 följare på Facebook. Han publicerar dagligen inspirerande citat (avsedda för den målgrupp som anser ”Vem mer hatar när någon flörtar med personen du gillar?” vara inspirerande, ska tilläggas), bilder och tävlingar där man kan vinna allt från datorer till kepsar, och de får genomgående tusentals likes och kommentarer. Han underhåller dagligen ett mindre imperium av tonåringar. Och jag hade aldrig hört talas om honom förrän i veckan.
Av olika skäl kan vi inte gå in på mer detaljer om honom i dag, men han är ett utmärkt exempel på den enorma trend som i tystnad förändrar en hel generations sätt att vistas på nätet. Hampus Brynolf vidrörde den i dag, under genomgången av Twittercensus 2013. Det är en årlig undersökning av hur många som twittrar på svenska, och hur de interagerar med varandra. Frånsett intressanta siffror som en halv miljon aktiva svenska twittrare avslöjas av de porösa mönstren Twittercensus-kartan utgör att det finns användargrupper på Twitter som i princip är så distanserade från mig att de lika gärna hade kunnat twittra på ett annat språk.
Nyheter24:s målgrupp är de unga, de som är uppvuxna på nätet. Därför är det inte helt osannolikt att du som läser detta tillhör en av dessa avlägsna grupper. I så fall är du längst ner på kartan, i en av de löst trekantiga formerna som liksom droppar ner från den övriga sport-politik-media-klustrena. Där är du för att du inte interagerar med mig, eller någon i min incestuösa ryggkliarsfär av tyckare, tänkare och skrivare. Du pratar med dina vänner, de som bor i huset bredvid och går i parallellklassen. Kanske den du är kär i. Och det är det Twitter är för dig: ett sätt att kommunicera. Kanske mindre cutting-edge – men också betydligt mindre pretentiöst.
Vad har ni för rutiner? Vad är hett i era flöden? Vilka är snackisarna? Ingen av dessa frågor kan jag, trots att det i det närmaste är mitt jobb, besvara. Vi har nämligen ingen som helst kontakt. Inte ens om Alex Schulman, Soran Ismail eller Jonas Gardell, tre av Twittercensus absolut största knytpunkter med sammanlagt flera hundra tusen följare, samtliga retweetade mig skulle ni nås. Ni följer bara varandra och det räcker så. Och därmed sluts dörren och min insyn är begränsad. Det är bara slumpen som avgör om jag ibland snubblar över era egna idoler och referenspunkter.
”Twitter är inte längre en kanal”, sa Hampus Brynolf i presentationen av Twittercensus 2013. Och det stämmer – på samma sätt som telefonen inte knytit ihop oss som nation och satt alla i kontakt med alla har Twitter bara blivit ännu ett sätt att hålla ny kontakt med gamla vänner. Eller med nya idoler. Genom verktyget hittar jag någon som kallar sig @polartorsk, med 4 500 followers. Eller @dewide, med 7 600 followers. För att inte tala om @glasklart som kan skryta om hela 13 300 followers. Jag förstår nätt och jämt att några av dem är kända via Youtube, men ärligt talat: jag har ingen jävla aning om vilka dessa nätets nya microkändisar egentligen är eller vad de påverkar.
Och där kommer vi in på han den där killen född 1992, samma år som mina småsyskon. Han är ett nyckelord som i vissa kretsar bara behöver antydas för att en flodvåg av känslor och ideer ska forsa fram. Han är viktig för tiotusentals. Han är stor. Och jag vet ingenting om honom, eller de hundratals likar han har. Jag vet inget om bråken, om kulturen, om trenderna, om innovationerna och om historien bakom. Inte heller om tongångarna som ibland, i värsta och mörkaste fall, leder till unga flickor och pojkars självmord. Jag känner mig ohyggligt mer uråldrig än mina 24 levnadsår när jag inser detta, denna distans från ungdomen. Det är dags att inse att det finns en hel värld att upptäcka här, i den ungdomskultur som gömmer sig bakom våra ramar. För just nu missar vi alldeles för mycket.