Äter chokladdoppade cashewnötter och loggar in på Facebook. Möts av en bild på en förstföderska med blottat bröst, slangar i näsan och ett pyttelitet spädbarn på magen. Detaljerad text beskriver en blodig och komplicerad förlossning. Statusen uppdaterades en timme tidigare och 75 av personens omkring 300 vänner har redan gillat.
Jag lägger ner cashewnöten i påsen igen.
Varifrån kommer detta brutala behov av att uppdatera om precis allt? Är det ens möjligt att tänja mer på den privata sfären eller är allt redan blottat? De flesta håller alltid med om att vi uppdaterar för mycket. För att stunden efter fota lunchmackan och publicera.
Vi suckar gemensamt om att partybilderna på våra sociala forum bytts ut mot bebisblöjor och förlovningsringar. Troligen främst för att våra vänners uppdateringar påminner oss om att vi själva blir äldre. För vi fortsätter ju att kolla, kommentera, roas och äcklas.
Jag tror inte att uppdateringsbehovet är nytt överhuvudtaget. Det är bara gammal vana som bytt forum. Vi har alltid älskat att ventilera det innersta. Förut på fest och runt kaffebryggaren, nu från mobilen eller datorn. Det kallas att socialisera (även om det ibland bidrar till brutal förtroendeångest). Jag bjuder på lite av mig (eller extremt mycket) och du bjuder på lite av dig. Det farliga är bara de lömska figurer som aldrig bjuder igen.
Som sparar det du delat med dig av till tillfällen då det kan användas emot dig.